Jag brukar inte tänka så mycket på att Samira inte bor hemma längre. Jag har ju min familj, Christopher och alla fina vänner. Men idag gick jag in på hennes rum bara för att känna lite och fick se ett kort från hennes student där hon skrek och grät av lycka. Då tryckte tårarna på, då kom saknaden. Jag ville bara krama om henne. Tänker på hur underbart hon har det just nu och vilken livsresa hon får uppleva!
Jag hoppas verkligen att vi ses nästa jul, saknar och älskar dig fina syster!